Dizionari Talian Furlan

stroncare v.tr.

  1. 1a
    v.tr. [AU] (crevâ, rompi cun violence) çoncjâ, altr.trad. crevâ, scjavaçâ, sglovâ
    • il fulmine ha stroncato il cavo, la saete e à çoncjât il cabli
    1b
    v.tr. [AU] iperb. (stracâ, scanâ) sacodâ, crevâ, altr.trad. drazâ, rompi, seâ, tamesâ
    • la febbre mi ha stroncato, la fiere mi à sacodât
    • questo lavoro mi ha stroncato la schiena, chest lavôr mi à crevât la schene
    2a
    v.tr. [AU] fig. (soprimi di colp in maniere svelte e secje) scjafoiâ, çoncjâ, altr.trad. drazâ, seâ, taiâ, tamesâ, tolpâ
    • stroncare una protesta, scjafoiâ une proteste
    • stroncare un discorso, çoncjâ un discors
    2b
    v.tr. [AU] fig. (copâ prin da la ore, spec. in maniere sfulminant) maçâ, altr.trad. copâ, dispicjâ, seâ, sfulminâ
    • la malattia lo ha stroncato, la malatie lu à maçât
    3
    v.tr. [AU] fig. (criticâ in maniere violente e secje) çoncjâ, seâ, drazâ, copâ, altr.trad. dâ jù, tamesâ
    • ha stroncato il libro, al à çoncjât o ancje seât il libri
    • l'attore è stato stroncato dalla critica, l'atôr al è stât drazât o ancje copât de critiche